Nu sitter jag på rum 917 på Crowne Plaza hotell i Minneapolis och rapporterar för första gången på rosabollen.se från USA! Äventyret startade redan i lördags kväll efter matchen mot Kareby då vi begav oss till Landvetter för att övernatta på hotell. Kvällen tillbringades med Football manager, en Beckfilm och American Pie innan John Blund hittade de båda gossarna och rummet fylldes av ett monotont stockdragande.
Tidig uppstigning och redan 07:00 var vi på plats på flygplatsen för att komma iväg.
Utan större bekymmer tog vi oss också till Köpenhamn där resans nästa etapp skulle ta vid.
Vi checkade in vårt bagage, åt extremt dyra pizzor och satte oss inte ont anande i avgångshallen för att invänta planet som skulle föra oss mot Amerikas förenta stater och oanade äventyr. Tyvärr skulle det visa sig att väntan skulle bli lång. Med lång menar jag då låååång som ett klassiskt utkast från Oksanen i Bollnäs mål. Istället för 12:20 flyttades avgångstiden fram till 14:00 på grund av en felande bult som sedan blev ett helt stjärtroder innan flygbolaget kunde släppa oss ombord. Väl ombord gjorde vi oss hemmastadda och förberedde oss för nio timmar i flygstolarna. Men man ska inte ropa hej förrän man är över bäcken…
När vi taxat ut på startbanan stannade vi plötsligt och kaptenen meddelade att en ilsken röd lampa indikerade problem med en bagagelucka. Felet skulle omgående rättas till av rappa mekaniker som redan var på väg. Efter 20 minuter var mikroswitchen funnen och konstaterades vara fullt funktionell men den ilska lampan var fortfarande inte nöjd. En kontrollbox verkade istället spöka och efter en timma i diverse manualer var man nära en lösning. Tydligen var det inte den rätta lösningen som man fann och vi fick återvända till terminalen efter att ha tillbringat nästan två hela bandymatcher i planet i väntan på avgång.
Tillslut kunde vi dock lyfta mot Newark men då var vi 6,5 timma försenade och vår anslutning till Minneapolis sedan länge ute ur bilden. Resan över det stora havet gick via södra Norge, Shetlandsöarna, Färöarna och Grönland innan vi nådde den nordamerikanska kontinenten. Personalen ombord gjorde sitt bästa för att hålla oss på humör och inte alltför bittra landade vi tillslut i New Jersey. När de ytterst noggranna passkontrollanterna godkänt oss för inresa landet som gett oss både McDonalds och Hope Solo fick vi träffa en ytterst trevlig man vid flygbolagets ”helpdesk”. Han bokade in oss på flyget till Minneapolis vid 10:10 på måndagen och ordnade även hotellövernattning på ett närbeläget hotell.
Efter att ha varit på resande fot i 24 timmar kunde vi äntligen sträcka ut oss i våra sängar strax efter midnatt lokal tid. Dock varade lugnet inte mer än någon timma innan det började pipa och ringa i telefonerna och knacka på dörren. Utanför dörren stod vår reskamrat, fröken Bergström, och önskade att få dela vår gemenskap då hon inte fann sitt eget rum tillräckligt lugnt och mysigt. Som de gentlemän vi är släppte vi in den unga damen som snabbt ockuperade en dryg halva av Fredriks säng men sedan höll sig på sin kant. Natten avlöpte sedan utan några större störningar även om andningen hos de båda gossarna stundom var väl ljudlig enligt ovan nämnda besökare.
När morgonen kom erbjöds vi en enklare frukost från ett minimalt utbud men vi fick åtminstone en kopp kaffe och en suspekt macka i magen innan vi återvände till Newark. I incheckningen fick vi veta att den ytterst trevlige mannen från gårdagskvällen tydligen inte alls hade bokat om oss men efter att ha grymtat, hummat och mumlat en stund meddelade damen i luckan att nu var det ordnat med minst två biljetter till Minneapolis. Vi tog oss därför till avgångshallen och satte oss att vänta igen. När det började närma sig boarding fick vi reda på att flyget blivit försenat då besättningen som skulle föra oss till Minnesota precis hade landat och nu skulle ta sig till rätt gate men förseningen skulle bli max 20 minuter. Jag passade på att fråga om det fanns någon plats för mig på planet då Fredrik och den Bergströmska vännen hade fått de två säkra biljetterna. Svaret blev att det nog skulle lösa sig om jag bara väntade till alla hade stigit ombord. Så när de andra klev ombord dryga 30 minuter försenade stod jag snällt kvar och väntade till dess att alla hade gått mot flyget. Turligt nog dök en passagerare inte upp och jag fick som siste man följa de andra mot slutdestinationen!
I den trevliga staden Minneapolis kände vi oss genast bekväma och inte blev det sämre när vi plötsligt mötte vårt kära landslag. Tjejerna hade flugit tidigt på måndagsmorgonen och landade strax före oss. Deras resa hade varit ytterst bekväm och smidig upplyste de oss glatt. Kul för dem! Vi slog följe till hotellet och snabbade oss in för att där mötas av en trevlig ung tjej som såg ytterst förbryllad ut när vi ville checka in. Tydligen kunde hon inte hitta någon bokning på våra namn men lovade att undersöka saken mer noggrant. Efter de senaste dagarnas missöden kände vi att det här var den perfekta avslutningen på resan men så återvände solstrålen bakom disken med nyheten att vi fanns med i datorn men bara under ett av våra namn. Lyckan var total när vi äntligen slog upp dörren till vårt nya hem för några dagar framöver och kunde sträcka ut oss på sängarna.
Eftermiddagen tillbringades sedan tillsammans med Anna Klingborg från Bandyförbundet på Mall of America innan vi utmattade intog liggande position med datorerna i högläge.
I morgon blir det att utforska omgivningarna lite innan kvällen ska förgyllas med NHL-matchen mellan Minnesota Wilds och Edmonton Oilers.
På återhörande!
/Martin
Härligt att ni är framme! Som gammal stolt SAS:are kan jag bara säga att det är vid förseningar det lönar sig att flyga med kvalitetsbolag 🙂 Heja ordentligt (men det vet vi ju redan att ni gör…)!!
Fantastiskt att läsa. Ser redan fram emot nästa story.
Underbart