Trettondagen och sista dagen på jullovet spenderades till största delen i en buss på vägarna fram och tillbaka till Karlstad för match mot Västerstrands AIK på anrika Tingvalla. Denna arena är ett kapitel för sig och om jag inte missminner mig omskrivs den redan i den Poetiska Eddan. Som vi skrivit vid tidigare besök får man en härlig öststatskänsla från tidigt sjuttital vid ett besök och hade det inte varit den lilla publikens ständiga ovana att röka hade man kunnat känna lukten av en mustig Gulasch.
Väderleksrapporterna inför matchen pekade som vanligt på snö. Senaste gången vi var på besök föll flingor som i storlek kunde mäta sig med smärre mattallrikar. Dagens snöfall begränsade sig dock till några fjuttiga snökorn som på sin höjd skulle kunna kallas för puder. Hur man i den här staden kan ha en slogan som handlar om ”Sola i Kalsta” är för mig helt ofattbart då denna vindpinade och gudsförgätna håla alltid hälsar oss med snålblåst, gråväder och någon form av snöfall.
Rosabollen som numera oftast är en dynamisk duo hälsade våra hjältinnor välkomna in på planen och presentationen av lagen kunde börja. Ljudanläggningen var dock något undermålig och ljudnivån så låg att en Nokia 3310 hade varit högljudd i jämförelse. Vi skrek när vi trodde att namnen ropades ut och ingen tittade snett på oss så vi var nog inte helt fel ute. Spelet kom igång och man kunde se att våra tjejer var sugna på att spela riktigt fin bandy. Man byggde spelet bakifrån och kom med fart, släppte bollen och lät spelet byta kant när motståndet började formera sig. VAIK tilläts inte låna bollen allt för mycket och när de väl fick känna på nystanet styrdes de ut så Ebba fick en lugn eftermiddag i målet.
Om man ska klaga på något så var det väl avsluten. I vissa lägen passade man en gång för mycket och kom ur läget vilket gjorde att att man inte fick lika stort målmässigt övertag som spelet annars gjorde tjejerna förtjänta av. 0-1 till NIF kom i den nionde minuten då Sanna spelade in bollen framför mål från sin kant och där dök Emelie upp och slog in bollen ur snäv vinkel. Bara tre minuter senare var det åter firma Gustafsson/Åkerlund som satte fart och Sanna spelade fram bollen till Emelie som ute på sin kant sköt ett skott som borrade sig in bottre gaveln och 0-2 var ett faktum. Nässjö fortsatte att föra spelet och fick också göra 0-3 genom Victoria innan halvleken var slut. Åter var Emelie inblandad då hon serverade en riktig macka till Vickan som fick lika fri väg mot mål som som Mora-Nisse hade när han vann Vasaloppet 1950 i stor stil.
Under pausen underhöll ismaskinerna både oss och isparketten. Hade det inte varit för Nässjöspelarnas små turer för att hämta fart på egen planhalva hade inte ismaskinerna behövt behandla isen där alls.
Andra halvlek började båda lagen med varsin spelare på botbänken efter sena förseelser i första halvlek. Nässjös tjejer utnyttjade den extra isytan bäst och åter var det Sanna som spelade fram Emelie och säsongens första hattrick var ett faktum för Åkerlundskan.
När NIF tog time out i 75e minuten fick Västerstrands målbur nog och drog iväg i den starka vinden. Tack vare en rådig ledare återfördes dock målet och spelet kunde fortsätta. Rosabollen fick feeling och härlig inspiration av situationen och skaldade glatt en ny hörnramsa. Den alltid lika uppmärksamma Agnes noterade till vår stora glädje nymodigheten och tilldelas dagens största hederspoäng!
Sista minuterna av matchen bjöd på två mål. Först var det Fillan som fick en pass av Sanna och sedan kämpade sig fram och satte 0-5. I sista minuten kom 1-5 då en boll trillade förbi Ebba i målet och kunde slås in av en påpasslig VAIKare. Inte rättvist, inte kul för Ebba och inte välförtjänt men domaren struntade i detta och dömde mål ändå vilket var helt enligt regelboken.
Vi tackar laget för en väl genomförd match. I protokollet syns ju bara målskyttar och syndabockar men idag gör samtliga en stabil insats och alla får en liten imaginär ros att ta hem och sätta på hatthyllan. Vi tackar också Anders som i Christers frånvaro ryckte in som lagledare och slipare. Även Kenny ska ha en eloge för sitt ständiga gapande från kanten. En vinnarskalle utöver det vanliga som alltid ser varje situation som en möjlighet att höja sin stämma och nu vet även boende i norra Dalsland att man jobbar hem efter hörnor om de bara lyssnade i riktning mot Klarälvens strand i eftermiddags.
//Martin
